Mangoom

Det här med livsstil...
En del har häst, och ägnar sig åt ridning, en del ägnar sitt liv åt konsten, en del och det innefattar väl de flesta av oss har en livsstil som innefattar väldigt mycket. I min livsstil ingår det till exempel att spela en del spel, även om det förstås är alldeles för lite för att kallas nördigt av nördar och alldeles för mycket för att passa i den "normala" inrutningen av hur en flicka ska spela.

Just nu spelar jag Demon's Souls med två kompisar från musikalen jag var med i, i somras. Alex och Pontus. Det är väldigt, väldigt roligt..

"ÅÅÅHH!! såg nån, såg nån, såg..?? *vänder sig mot Pontus* såg du det??" - Alex

"AAAH!! MEN!! DÖ!! * mot spelet, med snusförnuftig röst* sluta skrik.." - Alex

"Jag går och köper lite mer gräs" - Pontus

"Åh, jag dödade den direkt, åh, jag dödar dig *sjunger what ya gonna do..*" - Alex

Alex springer och slåss mot en fiende, ramlar nedför kanten.
Jag: Akta dig för kanterna, man kan dö om man ramlar ned för dem..
Alex: Döööö!!!!Jag: Så försök att undvika kanterna, Alex.
Alex: Aaa, senare..

Det går så fort, allting.
Månens perfekta, runda skepnad har bytts ut mot den något, i kanten, naggade bleka skiva som nu pryder himlen.
Den gnistrande, bitande morgonkylan har först lämnat plats åt den hektiska dagen och nu den mörka natten.
Vattnet tycktes ena sekunden vara en cementgrå matta men glimmar nu nattsvart som de mest perfekta ädelstenar.
En vindpust smekte flyktigt kinden men försvann lika oåterkalleligt som den just passerade sekunden.
Det går så fort allting.
Men varenda sekund är vacker.

(Oktober 2009)

Ibland blir jag förvånad över vad jag själv har åstadkommit. En del saker som jag hittar i min dator, mitt dikthäfte eller på andra ställen är rent skräp. Men en del är riktigt vackert! Konstigt att det ska ta en sådan tid för mig att bli nöjd med något jag har gjort.

Har packat kameraryggan med alla objektiv jag har hittat som jag tror kan komma till användning när jag imorgon när jag har mitt absolut första fotouppdrag någonsin! Det pirrar i hela kroppen av förväntan och spänning, påminner om första dagen i skolan!

Av alla dagar som jag har svårt att gå upp på morgonen är måndagar värst. På måndagsmorgnar sover jag längre än vad jag borde göra så jag missar både att äta frukost och göra iordning mig. Idag var en måndag som vilken som helst, så när jag äntligen lyckats släpa mig upp ur sängen och konstaterat att jag inte är så himla tokig utan smink ändå och kommit ända till skolan. Ja, då känner jag på entrén och upptäcker att skolan är stängd! Jag har tydligen studiedag idag! Först blev jag lite småtjurig, i cirka en sekund, sen kom jag på att även om jag verkligen avskyr att gå upp på morgonen så älskar jag (paradoxalt nog) att vara uppe då.

(Jag tog bort kategorin "små leenden", för det ingår ju i livsstilen att skriva om guldkorn i vardagen också)

Vi var lite tidigt ute så innan livrustkammaren öppnade hann vi med en sväng runt och en fika på NK


Blev sådär löjligt vördnadsfull på muséet, tänk att det är den självaste Ankarström som har skrivit på just det här brevet!

Vi hade velat se kungagravarna (alla från Gustav II Adolf till Gustav V med undantag för drottning Kristina som ligger begravd i Rom) men kyrkan var visst bara öppen på sommarmånaderna. Åtminstone tror jag det, det enda som fanns var en skylt som sa "STÄNGT"..

Hummersoppa, mums

Alltså, Gustav III var väl ändå känd för att ha bra smak? Vad i all sin dar fick han för sig att bygga plåttält framför husfasaderna för då?? "För att det skulle se ut som ett romersk krigsläger" Jaha, men nej. Underkänt, Gustav.

Till sist hämtade vi upp mamma som jobbade under hela dagen, åkte hem till Norrköping och avslutade dagen med Pizza Hut.

Jag tycker det är så viktigt att hela tiden försöka analysera sitt eget beteende och sina reaktioner. För vet man varför och hur man reagerar på olika situationer kan man göra någonting åt det, eller i alla fall vara medveten om sitt beteende. Som när jag blir sur, till exempel. Det händer verkligen inte särskilt ofta, men det händer att jag blir sur och förbannad och då blir jag väldigt bitsk. Min naturliga reaktion är att sätta mig ner och äta godis, chips eller Ben&Jerrys och spela på min dator eller mitt ps3 - tills jag kommer på att det här med att tjura inte är så himla kul ändå och går ut och springer. Efter att jag har tränat mår jag i regel mycket bättre och är snäll igen. I och med att jag vet hur jag beter mig kan jag välja att snabbare gå ut och springa för att snabbare må bättre, eller (eftersom att jag älskar både att spela och att äta) göra ett aktivt val och sitta kvar en stund och låta mig själv vara tjurig. Då brukar jag varna mina föräldrar eller folk som är i närheten att det är en dålig idé att prata med mig och på det sättet undvika att göra folk ledsna.

Det tar ett tag att lära sig sina egna beteenden och reaktioner, men när man väl lärt sig dem får man ut så himla mycket mer av dem!

Eftersom det är internationella kvinnodagen idag skulle jag vilja ägna vissa kvinnor lite extra mycket uppmärksamhet...

Jag gjorde nyss ett personlighetstest baserat på psykologen Carl Jungs forskning. Jag känner verkligen igen mig! Gör testet ni också. Testet är på engelska så det kan vara bra att ha tyda.se till hands eller något annat lexikon.

Här nedan kan ni läsa om min personlighet:

Counselors have an exceptionally strong desire to contribute to the welfare of others, and find great personal fulfillment interacting with people, nurturing their personal development, guiding them to realize their human potential. Although they are happy working at jobs (such as writing) that require solitude and close attention, Counselors do quite well with individuals or groups of people, provided that the personal interactions are not superficial, and that they find some quiet, private time every now and then to recharge their batteries. Counselors are both kind and positive in their handling of others; they are great listeners and seem naturally interested in helping people with their personal problems. Not usually visible leaders, Counselors prefer to work intensely with those close to them, especially on a one-to-one basis, quietly exerting their influence behind the scenes.

Counselors are scarce, little more than three percent of the population, and can be hard to get to know, since they tend not to share their innermost thoughts or their powerful emotional reactions except with their loved ones. They are highly private people, with an unusually rich, complicated inner life. Friends or colleagues who have known them for years may find sides emerging which come as a surprise. Not that Counselors are flighty or scattered; they value their integrity a great deal, but they have mysterious, intricately woven personalities which sometimes puzzle even them.

Counselors tend to work effectively in organizations. They value staff harmony and make every effort to help an organization run smoothly and pleasantly. They understand and use human systems creatively, and are good at consulting and cooperating with others. As employees or employers, Counselors are concerned with people's feelings and are able to act as a barometer of the feelings within the organization.

Blessed with vivid imaginations, Counselors are often seen as the most poetical of all the types, and in fact they use a lot of poetic imagery in their everyday language. Their great talent for language-both written and spoken-is usually directed toward communicating with people in a personalized way. Counselors are highly intuitive and can recognize another's emotions or intentions - good or evil - even before that person is aware of them. Counselors themselves can seldom tell how they came to read others' feelings so keenly. This extreme sensitivity to others could very well be the basis of the Counselor's remarkable ability to experience a whole array of psychic phenomena.

Solstrålar lyste genom de tunna hotellgardinerna och lyste upp rummet med ett varmt och behagligt sken. Utanför fönstret kvittrade fåglarna glatt och livet på gatorna nedanför började vakna till liv. På det varmt grå, mattprydda golvet låg kläder utspridda som om de kastats ut från en centrifug. En bh där, en kavaj där. I mitten av rummet stod en stor säng av finaste kvalité. Sidenlakan med handbroderade emblem i alla fyra hörn. I hotellets vackraste svit låg Mikael och Britta bredvid varandra. Han, utsträckt med benen spridda åt varsitt håll och med ryggen och huvudet upphöjt med två dunkuddar. Hon, raklång med det ena benet lätt böjt och en arm över brösten. Bara ett tunt lakan dolde det mest privata på deras kroppar. Mikael sträckte sig efter tändaren som låg på nattduksbordet och fann en långsmal cigarett bredvid den. Han tände den och drog in röken i munnen, smakade försiktigt, förde ner den djupare i lungorna och lät det överblivna sedan sakta sippra ut genom de sensuella läpparna och näsborrarna.
   – Jag måste gå snart, sa han, med blicken riktad upp i taket.
   – Verkligen? Jag kan tänka mig lite mer av dig nu… svarade Britta vällustigt och rullade över åt sidan. De välpolerade naglarna glänste i morgonljuset när hennes långa fingrar lekte över hans hårbeklädda bröst.
   – Jag jobbar, blev hans korta svar. Brittas fingrar stannade av sin graciösa dans och hon la istället hela handen på hans bröstkorg. Hennes stora, blå ögon följde väggarna som var målade i luxuösa jordtoner och prydda med vackert inramade tidningsurklipp från olika tidningar. Vad som stod i artiklarna var oväsentligt, det var estetiken som tilltalade henne.
   – Du äger stället, ta ledigt, bad hon och återvände med blicken till honom. Långsamt smekte hon hans ben med sitt eget och tryckte så sin kropp mot hans. Mer rök hann välla ur hans mun innan han bestämt reste sig upp. Det var så han var, bestämd, gjorde alltid vad han själv ville. Hon följde efter, fuktade snabbt läpparna och drog på sig sina underkläder.
   – När vill du ha mig igen? Frågade hon och drog sig närmre honom liksom en fågelunge som dras mot det stora trygga trädet.
   – Britta… Du vet vad jag sa igår. Han suckade och sög i sig mer av cigarettens bolmande moln. Hon stelnade till och rätade på sig, drog sig sårat tillbaka och gjorde stora ögon.
   – Du kan inte mena allvar, viskade hon, varpå Mikael himlade med ögonen, fimpade och drog på sig hängslena. Med ryggen vänd mot henne började han rätta till små veck på den vita skjortan.
   – Mikael?
   – Ingenting har förändrats sedan första gången vi var med varandra, Britta. Du vet vad jag sa igår, upprepade han och vände sig mot henne för att visa upp sitt vänstra ringfinger. Han drog på sig kavajen och rättade till slipsen. Brittas underläpp darrade en aning, men lika kontrollerat som alltid.
   – Så det var det? ”Hej, raring, låt oss dra över varandra och sen sticker jag hem till lilla frugan?”. Snabbt ändrades hennes attityd och den fylliga underläppen som nyss darrat var nu hårt pressad mot överläppen. Hennes naglar skrapade mot nattduksbordet när också hon sträckte sig efter tändaren. Mikael räckte henne en cigarett som hon strax blossade på. Tändaren smällde mot träet när hon kastade den tillbaka till nattduksbordet. Hon blåste ut röken i ansiktet på mannen framför henne.
   – Tänk på vilket språk du använder. Påpekade Mikael och höll fram hennes klänning framför henne. Hon tog den och fick den på sig. Han drog upp hennes dragkedja och kysste henne på kinden. Britta blinkade till, slet till sig sin lilla handväska och fick upp en liten handspegel och ett läppstift. Hårdhänt målade hon sina läppar röda och smackade mot spegelbilden.
   – All denna tid som jag har lagt på dig… började hon men var tvungen att inhala ett djupt andetag genom cigaretten.
   – Se det som du vill, vi har haft en bra tid och nu är den över. Du vet vad jag sa igår, sa Mikael med ett ryck på axlarna. Han gestikulerade med handen mot dörren och hon fattade vinken. Hon trampade i pumpsen och drog på sig trenchcoaten. Sedan gick hon ut genom dörren. Mikael följde hennes smala midja ända till den försvann bakom dörren som stängdes efter henne. Långsamt gick han fram mot fönstret och gläntade på gardinen. Solens bleka morgonstrålar dränkte gatan nedanför i ljus. Så stod han några minuter och njöt av utsikten innan han släppte igen gardinen och satte på sig sin hatt. Med ett ryck fick han på sig rocken, tog tändaren en tredje gång från nattduksbordet och stoppade den i fickan där han kramade den hårt i handen. Sedan gick han ut genom dörren och fram till hissen. Dörren stängdes mjukt bakom honom. Han hade tagit ett beslut. Ett beslut som, som så många andra, öppnade möjligheter som inte funnits tidigare. Inget mer smygande bakom ryggen, inget hemlighetsmakeri. Fritiden kunde han fylla med viktigare saker än enkelt sex. Han log stillsamt för sig själv. Hissen stannade och dörren öppnades, med säkra steg gick han mot receptionen och stannade bara till ett ögonblick när han passerade en soptunna. Receptionisten hälsade nästan överdrivet vördnadsfullt på Mikael när han checkade ut. Han hade just vänt sig om för att gå när han vände tillbaka blicken mot receptionisten igen.
   – Ursäkta, jag glömde. Jag skulle behöva köpa en ny tändare också, tack. Affären genomfördes och Mikael gjorde en stilfull sorti genom hotellentrén. Nya möjligheter, tänkte han återigen och halade upp en ny cigarett som han satte eld på med den nya tändaren.



(En text som jag nyligen skrev till en skoluppgift)